Vad som berör sig i mitt huvud...
0hej hopp.
Har inte haft suget att blogga något för er det senaste tyvärr :/ Jag tycker det jag lägger ut här antingen är dumt, tråkigt eller enformigt.. Ibland får jag sådana där "incidenter" då man hellre läser andras bloggar men inte sköter/ driver sin egen blogg. Jag får det iallafall, men nu blir det ändring på det!!
it's time to smile, not cry!
Jag är stark.
Jag är envis som en åsna.
Jag ger aldrig upp.
Jag kommer aldrig låta någon få såra mig.
Jag kan, jag vill, jag ska.
Det är bara att gå på det igen, vägra låta sig luras eller falla igen.
Jag ska le som aldrig förr, oavsett om allt är/ känns bra eller inte.
Att vara svag är inte att leva.
Och det är absolut inte jag.
It's time for some changes!
Förändringar är på G, ni som inte vet våra planer skulle bra gärna ta & veta! ;) Jag vill så gärna skriva det här till er men jag är lite rädd för att sabba spänningen i det hela och än så länge så är lite saker fortfarande oklara! Men så fort det närmar sig så ska jag berätta precis allt! :D Promise!
Bjuder på lite qoutes!
Allt jag behöver & vill...
... Just nu är att slippa gå och ha ont, slippa bära på så mycket, slippa hjälpa och trösta andra när jag själv ibland mår skit...
Det märks och syns kanske inte alltid på mig (är expert på att hålla tyst & låta det passera) men jäklar vad det tynger en. Ibland känns det faktiskt som att jag är bunden till tunga stenar som drar ner mig, längre och längre ner under ytan. Jag orkar tillsist inte hålla humöret uppe, vara stark åt andra och lyssna.
Jag ger mig hellre ut vilsen i skogen i min ensamhet än att behöva se någon annan människa, just då.
Helst bara kör/ rider jag iväg, vart som helst.
Jag tycker det är jätte pinsamt att skriva ut det här till er men så blir jag bara ibland, jag vill bara försvinna, komma tillbaka igen när allt är och känns ok, veta att det mesta ordnar sig.
Bli stark för att orka hålla lite till.
Jag är inte som alla andra och det vet jag mycket väl om. Jag är oftast inte stolt över hur jag gör/ beter mig men det är sådan jag tyvärr är. Hoppas ni förstår, mina nära o kära.
Än så länge är ni de enda här (som läser) som vet hur jag verkligen känner och mår för tillfället, jag hoppas inte hela världen får veta och jag vill inte heller att nån ska gå runt o tänka : "hon den där Tilda är ett riktigt knäppo" eller "det är så synd om henne".Tro mig, jag är inte ute efter uppmärksamhet eller beklagande.
Just nu är det bara så mycket, tankar, känslor, planer osv som ja.. det blir för mycket för mig helt enkelt.
Man kan inte alltid må super eller vara perfekt och underbar men klart man inte ska ge upp!
Aldrig i mitt liv att jag gör det, har jag klarat mig så här pass länge så ska jag klara mig lite till.
Tackar han i det blå där uppe (om han nu finns dvs) för att han gav mig en blixtsnabb häst och ett körkort.
"Stars can't shine without darkness"
"You can fight without winning.
But never ever win without a fight"
"Being strong isn't to carry the heaviest rock,
being strong is to carry a smile everday"
/ Tilda
I will miss U!
Alex, eller Alexandra som hon egentligen heter, min kära bästa vän... Idag åkte hon iväg och det kommer ta ett heeeeelt år (evigheters evighet) innan jag kan krama om henne igen! :'(
Igår grät ja till och med i bilen efter att ha sagt hejdå, helt sjukt vad känslig jag är / blir vid avsked /hejdån.. Det är så att jag skäms över hur pinsam jag är... Men ni förstår jag har väldigt lätt vid att fästa mig vid personer som jag umgås mycket med, har en bra kontakt med och som jag helt enkelt aldrig vill ska lämna min närhet. Jag känner mig trygg vid dessa som jag vet allt om och som också vet allt om mig. Alex har jag känt sen lekis-tiden om inte mer..
Hon har alltid varit den som funnits där, stöttat och rätt så nära mig.
Hon vet helt enkelt precis allt om mig, och jag detsamma om henne.
She's my angel, wingman, bestfriend and lifesaver! - Kortfattat!
I vilket fall Alex, ta väl hand om dig, ring / skriv så ofta du vill, kan och känner för! Jag kommer alltid att svara och ge dig råd när ungarna gör dig tokig och till det viktigaste av allt: Ha det så BRA!
& glöm bara inte bort mig sen! ;)
PUSS O SLEM MIN ÄLSKADE BÄSTA VÄN! <3 LOVE!
Thoughts!
Ibland blir det för mycket där inne i huvudet på mig. Jag lyckas aldrig sluta tänka, varken på det jag vill eller det jag inte vill. Den senaste tidens tankar har berört sig om hur nervös jag är just nu för jobbfronten. Vad vill jag göra? Ska jag plugga vidare, isåfall till vad? Ska jag leta nytt jobb? Isåfall vad för jobb? Vad duger jag till mm...
Dessa tankar är groteska att vakna upp med, likaså att somna med... Jag vet verkligen inte vad jag vill göra, samtidigt som jag vill göra det som känns bäst och som slutar bäst för mig i slutändan.
Men hur vet man egentligen vad det är?
Min bästis sticker utomlands och testar på att jobba ett år där. Jag är så grymt sugen att följa med henne och göra samma sak, samtidigt som jag är för feg... Jag vet att jag skulle klara det och det tror hon också. Men det jag är för feg för är mest vad jag har att återvända till när jag kommer tillbaka hem sen igen.
Hur ser livet för mig ut då? Det skrämmer mig mest..
:(
Har ni haft samma tanke någon gång? Och vad tycker ni jag borde göra?
Nog om det, nu ska jag sätta mig med det som får tankarna att tänka på annat; 1 bra bok!
Midsommar!
Tjohej.. Sitter och tittar runt lite på nätet, mesta dels på annonser. Är så grymt sugen på nått nytt, testa ny häst eller kanske till och med köpa? Jag vet inte, är så osäker på vad jag är ute efter och dessutom känns det elakt mot Prince.. Men på senare tid har jag börjat inse att vi aldrig kommer att komma någon vart ihop, inte längre där vi redan är. Tråkigt men sant, hatar denna känslan. Har fått den i princip med alla mina hästar/ ponnyer jag har skött, ridit, haft hand om och nu är den här fast med Prince..
Vill innerst inne inte lämna honom, samtidigt som jag vill ut och göra mer...
Nog om häst-tänkandet, hur var eran midsommar? Min var helt okej, rätt så lugn men ändå spännande. Vi paddlade lite kanot, fiskade, åt god mat och umgicks totalt 16 pers (om jag kan min matte)
Grillade gjorde vi också, inte så dumt det heller ;) Hoppas ni hade det fint iaf!
Nu ska jag ut och jogga/ promenera med pojken min! See ya!
Prince i ett nötskal.
Rom byggdes inte på en dag..,
Det är det något som jag finner hopp i så är det just det citatet! Har jobbat hela helgen och är rätt så utpumpad, det är knappt så att jag orkar ta mig till sängen eller duschen. Inte najs med andra ord. Idag skulle Prince och Tilda dessutom åka på sitt sommarbete så det var bara till att sluta jobba och lagom till att man gjort det åka ut till stallet för att invänta lastbilen. Prince tvekade en aning med klev sedan lugnt på, Tilda tjurade däremot lite med mutning så klev även hon upp på rampen och in i lastutrymmet. Det var dock värre när jag skulle lasta av, stressad och svettig häst.se vad jag mötte haha.. I alla fall, jag söker tröst i ett citat för nu har jag gjort så mycket tröga grejjer på sistone att jag behöver finna lite hopp och tröst!
You Only Live Once - mitt nya favorit citat (bättre sent än aldrig)
Kommer föresten ha en smäll fet häst i sommar.. Så det blir bara till att börja om från ruta 1! Suckimuck x)
När verkligheten slår en rätt i ansiktet..
... Då blir det rätt så jobbigt och tufft! Jag tillhör den sortens typ av människa som vill allt här i livet. Jag vill hinna ut och resa, jag vill hinna träffa alla mina gamla & nya vänner samtidigt, jag vill hinna göra en roadtrip runt om i sverige och mest så vill jag upptäcka nya delar av världen och hos mig själv.
Jag vill helt enkelt så mycket, på så kort tid.
Om en drygt en vecka fyller jag 19 år, vilket egentligen borde vara något att se fram emot. Men det gör jag faktiskt inte, jag ser det lite som ett hinder. Inte för att det är fel att åldras utan för att tiden går så fruktansvärt fort! Snart går jag ur skolan och måste bestämma mig för vad jag vill göra och vart jag ska ta vägen i framtiden.
Fuck...
Det är första gången som jag döper en rubrik till ja.. ni ser ju själva.
Anledningen är den att idag, min enda lediga skoldag på jätte länge förstördes. Jag tänker inte berätta den andra saken men kan berätta den första och sorgliga (för mig). Nämligen att jag idag tänkte ta och rida Prince i flera timmar. Allt kändes så perfekt, solen sken, klockan var bara 11 och jag hade redan hunnit mocka hos båda hästarna och fixat. Jag lånar Susanna's barocksadel och tränsar Prince med hans favoritbett (kimbelwickett) och hoppar smidigt upp i sadeln. Jag vinkar glatt åt Leif när vi skrittar förbi hans hus, där han sitter och fikar vid fönstret. Jag hör fåglarnas melodi som tyder på vårtecken och tänker på all päls som Prince redan har börjat fälla. Våren 2013 känns så nära och härlig, naturen är underbar.
Dagen kändes helt enkelt så fruktansvärt bra. Tills..
Vi kommer ut mot sandbankerna och tar oss ner i snön mot vägen och ska rida uppför den andra. Jag gör mig beredd för fältsists eftersom jag vet att Prince - som vanligt, kommer att fatta galopp och springa uppför backen. Det är då de händer, jag känner hur mitt svaga vänsterknä börjar krångla. Prince har för bråttom för att få galoppera upp att han inte märker något med min knäppa balans och sits.. Men jag gör. Och jag vet med en stark känsla och tanke att denna ridturen redan nu är förstörd.
Det går inte så värst länge förren vi kommer bort mot Prince's favorit raksträcka. Han vet att om vi rider där på vägen hem så får han chansen att glänsa i sin snabba galopp eller trav längst vägen. Tyvärr så vågar jag inte chansa och ta den vägen hem, rädd för att mitt knä kommer ge mig mer problem och smärta än vad jag redan har. På vägen hem vill jag bara skritta och låta mitt ben få hänga raklångt mot marken, det är då det gör som minst ont.
Prince vill däremot något helt annat, han vet exakt vart vägarna och stigarna hem går, söta pojken. Men det slutar ändå i kaos då han blir för stark och på en sträcka vill sträcka ut i full galopp medans jag får jobba emot, mitt knä fuckar ur i samma veva som Prince gör ett bockskutt ut i luften. Jag lyckades hålla mig kvar i tre bockningar med endast en fot i stigbygeln och mitt vänstra ben hängandes fritt. Våran ridtur varade i cirka en halvtimme, så nu har jag bestämt mig för att så fort jag kan ringa vårdcentralen imorgon och boka tid för att titta upp mitt hemska knä.
Jag har varit livrädd för att våga kolla upp mitt knä, eftersom jag någonstans känner på mig att det drabbar mitt största och viktigaste intresse, om inte min stora passion för just hästar och ridning! Men nu är det dags att ta mod till sig och kolla upp det här, ber till gud om att jag inte måste sluta rida för gott.
Efter tolvår i sadeln kommer jag inte klara av att sluta...
det går bra nu, eller?
I alla fall i Samhällskunskap!
Usch, är så nervös... Tänk om våra nya lärare är skit kassa? Tänk om jag inte orkar prestera på Nationella eller dör av allt plugg? Kroppen kanske överlever men min hjärna då? Urk & urk & urk gånger x!!!
Ibland blir paniken för att ha glömt någon uppsats eller att man inte presterar tillräckligt en outhärdig känsla som man bara inte kan ta och bli av med. Har någon mer än jag känt att man kan drunkna i plugg?
Ett tag trodde jag nästan att man kunde det, som tur är tog jag simlektioner som liten och kan hålla mig på gränsen mellan att sjunka mot botten och ha huvudet över ytan!
Urk & urk & urk igen!!!
Är så grymt skoltrött av mig men har lovat mig själv en belöning om jag håller mig vid liv och överlever det sista av plugget nu!
Kärlek!
Det där som en del tycker är jätte jobbig, svårt eller helt enkelt underbart!
Jag sitter ofta och kollar på andra par som passerar förbi på stan (något jag bara inte kan låta bli att göra) och ja, man ser direkt vilka som verkligen hör ihop och ibland inte.. Låter så dumt, tro inte att jag är någon psykotjej som sitter och ser ut som ett emo mot par nu! Det är bara det att jag ser så väl vart vissa par är, eller är på väg i sina relationer. Kroppsspråk är något som är väldigt kul att kunna och jag tackar min syster som visade mig hur man kan läsa av folk. Ni förstår, vi människor är oerhört intressanta på våra sätt att kommunicera. Egentligen behöver vi inte mobiltelefoner, datorer eller något mekaniskt av något slag alls. Det räcker med att vi visar kroppsspråk. I alla fall, tillbaks till kärlek !
Det bästa som finns (för vissa) för andra är det som jag nämnde svårt, jobbigt och kanske ett rent helvete? Tro mig, jag vet hur det känns med det där att vara kär i någon som inte alls känner detsamma eller ta första steget med någon som man bara inte vill vara utan. Båda sakerna kan vara jobbiga och det kan gå käpprätt åt skogen..
Men, glöm aldrig av att går något snett så var det kanske avsett att bli så? Kanske var han den där snygga killen på samma buss varje morgon inte han du kommer att mysa med hemma varje kväll i resten av ditt liv? Livet är för kort. Vi lever bara 1 gång, så glöm inte att våga chansa! Att chansa kanske leder till ett stort misstag, men ur det dåliga kommer alltid något bra! Och ge aldrig upp hoppet på kärleken, den finns där för oss alla och förr eller senare dyker den rätta upp för dig! Om det sen var han på samma buss eller han som sitter i skolbänken bakom dig vet man aldrig.
Vill bara uppmana vissa att inte vara rädda för sina känslor eller för kärleken, för tro mig att krypa ner i en varm säng och bli kramad av sitt livskärlek är värt alla risker i världen. ;)
Jag sitter ofta och kollar på andra par som passerar förbi på stan (något jag bara inte kan låta bli att göra) och ja, man ser direkt vilka som verkligen hör ihop och ibland inte.. Låter så dumt, tro inte att jag är någon psykotjej som sitter och ser ut som ett emo mot par nu! Det är bara det att jag ser så väl vart vissa par är, eller är på väg i sina relationer. Kroppsspråk är något som är väldigt kul att kunna och jag tackar min syster som visade mig hur man kan läsa av folk. Ni förstår, vi människor är oerhört intressanta på våra sätt att kommunicera. Egentligen behöver vi inte mobiltelefoner, datorer eller något mekaniskt av något slag alls. Det räcker med att vi visar kroppsspråk. I alla fall, tillbaks till kärlek !
Det bästa som finns (för vissa) för andra är det som jag nämnde svårt, jobbigt och kanske ett rent helvete? Tro mig, jag vet hur det känns med det där att vara kär i någon som inte alls känner detsamma eller ta första steget med någon som man bara inte vill vara utan. Båda sakerna kan vara jobbiga och det kan gå käpprätt åt skogen..
Men, glöm aldrig av att går något snett så var det kanske avsett att bli så? Kanske var han den där snygga killen på samma buss varje morgon inte han du kommer att mysa med hemma varje kväll i resten av ditt liv? Livet är för kort. Vi lever bara 1 gång, så glöm inte att våga chansa! Att chansa kanske leder till ett stort misstag, men ur det dåliga kommer alltid något bra! Och ge aldrig upp hoppet på kärleken, den finns där för oss alla och förr eller senare dyker den rätta upp för dig! Om det sen var han på samma buss eller han som sitter i skolbänken bakom dig vet man aldrig.
Vill bara uppmana vissa att inte vara rädda för sina känslor eller för kärleken, för tro mig att krypa ner i en varm säng och bli kramad av sitt livskärlek är värt alla risker i världen. ;)
Ärligheten skriver av sig..
Jag har verkligen haft fullt upp (lite typiskt mig..) 1 anledningen till att jag inte längre bloggar lika ofta nu för tiden är inte bara det att jag har fullt upp, utan jag nämligen haft en riktig kris, den enda riktigt värsta, någonsini hela mitt liv!Till en början tänkte jag inte skriva det här men nu känns det lättare att "erkänna" eller ah, prata om det än förut. Det var nämligen så här att för ett tag sen trodde jag att jag gick in i väggen. Hela min vardag vändes verkligen upp och ner. Jag har två viktiga lärare som nu ska gå och bli mamma lediga, vilket resulterar i att båda kör på förfullt för att vi ska hinna med så mycket som möjligt innan de går på sin ledighet..
Det är verkligen ett enda kaos i skolan på grund av detta just nu. Fullt ös medvetslös.. Och jag är ändå en hyfsat så duktig elev som hänger med på det mesta på lektionerna och klarar alla prov med mera men det blev bara för mycket helt enkelt.. Inte nog med det så blev Prince (hästen) sjuk, eller ah han tappade i vikt så att det bara var skelett och ben kvar. Så på mitt samvete fick jag en häst som jag inte visste vad felet var och jag gick och bad till gud om att han skulle gå upp i vikt och bli som vanligt igen..
Och inte nog med det så behövde jag nog en rejäl höger till, för jag trodde att det var mitt fel att han hade blivit sjuk och jag gick ofta i skolan orolig över att han skulle behöva akut veterinär vård när jag inte var där... Så jag sinkade efter lite i skolan med detta mesta dels i tankarna. Det tragiska med detta var inte att bara se Prince sjuk, det var att se hans muskler och kondition = hälsa försvinna.. Allt som vi byggt upp, vi som var på topp! :(
Tänk er att ni en dag kommer till stallet och ser revbenen på eran häst utan att veta vad ni kan ha gjort för fel..
Och när man trodde att det inte kunde bli mer så blev det det! Jag fick jobba extra åt andra på jobbet samtidigt som jag hade allt detta pluggandet och inte nog med det blev jag ovän med en gammal vän. Kan det bli bättre? Så, nu kanske ni förstår.. Mitt bloggande prioriteras inte allra högst upp men ni ska veta att det glädjer mig att se att en del av er ändå läser bloggen!
I like to work, work!
Det finns inget härligare än att börja jobba klockan 7.00 har jag märkt! Andra dagen avklarad bara fyra veckor och en halv kvar.Shit, kommer ju bli störd om jag håller på och tänker så här hela tiden..Men anledningen till att jag skriver av mig är dels för att jag har märkt rätt så mycket nackdelar med att jobba som sommarjobbare/ vikarie och fördelar! Idag tillexempel fick jag verkligen slita som ett djur i land som byggnader men det finns ju denna fördelen med - menar inte bara pengarna förstås! ;)
Utan att man får träffa mycket nytt folk och att man verkligen lär sig sina egna "knep och knåp" med att lösa problem eller fixa någonting. Jag kan garanterat säga att jag har jobbat i ösregn, 19° stekande sol, åska och muller idag (det berör inte en tjej som mig) men ändå så är jag sjukt glad och trivs bra med detta sommarjobbet eftersom mitt självförtroende blir bättre och bättre ju mer saker jag lagar, sköter, får berömm för och sysslar med! :) Det allra bästa med mitt jobb är nog ändå att jag får göra lite som jag vill och när jag vill bara sysslorna blir gjorda, ett xtra plus i kanten är även mina gulliga små besökare (småbarnen på sommarfritids och dagisbarnen på dagiset) "Snälla vaktmästarn kan du hämta min studsboll på taket?" eller "söta vaktmästarn kan du laga gungorna fort åt oss?"
/ Tilda
S P R I N G ~
ÅÅÅH. Jag tror seriöst nu (i kylan) att det snart blir vår, eller ja jag förutspår det på något knäppt sätt ! I alla år har jag nämligen gått efter Landys päls och det har faktiskt alltid stämt hur knäppt det än låter xD Nu har hon börjat tappa lite utav sin nallemjuka vinterpäls nämligen och idag när jag kom hem ifrån Jkpg var det ljust ute enda till klockan 4! ;)
Det går framåt med Blenda nu föresten, vi jobbar på med betsling och hon börjar vänja sig mer o mer vid mina knäppa hanteringstester! Och igår fick jag dessutom hjälp med Wintec sadeln jag lånar tillfälligt i jakten på ny sadel till Danis och den va inte helt fel bedömd den heller :)
Så det känns super duper härligt just nu ska ni veta ! :D
Bjuder på en höstbild på mig.
/ Tilda
MITT ANDRA HEM..
Stallet. Det är dit jag flyr om jag mår dåligt, är arg, sur eller bara behöver rensa allt inom mig.. I snart elva år har stallet, hästarna och ridningen format mig till den jag är idag och nu vet jag faktiskt inget annat än att jag blir alldeles knäpp om jag inte kommer ut till hästarna.
Men det var först idag som jag också kom att tänka på lite varför det är så här & för just mig. Dels kan det bero på att jag som person har väldigt lätt att tänka för mycket, det bara blir så tyvärr! :/ Min hjärna får för sig saker eller drar upp gammalt groll.. Och det är sjukt jobbigt.
Finns inget värre än när jag får mina stunder av osäkerhet, tomhet och hemska tankar.. För dem som känner mig brukar jag oftast vara social, öppen, positiv och jämt glad (vad jag har hört & vet) men visste ni att även superhjältar har sina brister?
Min är min hjärna och detta jäkla tänkandet den ger mig.
När jag tänker blir jag väldigt frånvarande, vill vara ifred och ostörd för en stund. Till det som drar in hästarna i ämnet och bilden nu då, jo för hästar frågar inte hur man mår, dom märker det på en. Så på något näst intill magiskt sätt piggar dom alltid upp en, får en att tänka på annat och håller helt enkelt igång en med andra tankar! Det är vad jag tror gör just oss hästtjejer till starka personer, när vi känner känslan över framgång med våra fantastiska djur över sammarbetet, hinderna man tar sig över i livet och målen man klarar av. Nu är ju inte just mina hästar dom finaste och bästa i alla lägen - det erkänner jag, men dom får mig att må bra för dom märker när något är fel. Och dom accepterar det som om ingenting. En vän är ju också helt okej och funkar lika bra, men ni som också är hästtjejer förstår nog speciellt vad jag menar med detta.
Anledningen till att jag kom in på detta idag är för att jag tjaa.. vaknade med en dålig start på dagen helt enkelt men så fort jag kom till stallet, vips allt borta, tankarna rensade! :) Speciellt med tanke på vilken underbar pålle man har som aldrig krånglar när man inte är på sitt bästa topphumör!
Dock hade jag en rymlig ifrån hagen med ut idag, men det kan ni ju ignorera att ni läste ;) 
♥!