... Just nu är att slippa gå och ha ont, slippa bära på så mycket, slippa hjälpa och trösta andra när jag själv ibland mår skit...  

Det märks och syns kanske inte alltid på mig (är expert på att hålla tyst & låta det passera) men jäklar vad det tynger en. Ibland känns det faktiskt som att jag är bunden till tunga stenar som drar ner mig, längre och längre ner under ytan. Jag orkar tillsist inte hålla humöret uppe, vara stark åt andra och lyssna. 

Jag ger mig hellre ut vilsen i skogen i min ensamhet än att behöva se någon annan människa, just då.

Helst bara kör/ rider jag iväg, vart som helst. 

Jag tycker det är jätte pinsamt att skriva ut det här till er men så blir jag bara ibland, jag vill bara försvinna, komma tillbaka igen när allt är och känns ok, veta att det mesta ordnar sig.

Bli stark för att orka hålla lite till. 

Jag är inte som alla andra och det vet jag mycket väl om. Jag är oftast inte stolt över hur jag gör/ beter mig men det är sådan jag tyvärr är. Hoppas ni förstår, mina nära o kära.

 

Än så länge är ni de enda här (som läser) som vet hur jag verkligen känner och mår för tillfället, jag hoppas inte hela världen får veta och jag vill inte heller att nån ska gå runt o tänka : "hon den där Tilda är ett riktigt knäppo" eller "det är så synd om henne".Tro mig, jag är inte ute efter uppmärksamhet eller beklagande.

Just nu är det bara så mycket, tankar, känslor, planer osv som ja.. det blir för mycket för mig helt enkelt.

Man kan inte alltid må super eller vara perfekt och underbar men klart man inte ska ge upp!

Aldrig i mitt liv att jag gör det, har jag klarat mig så här pass länge så ska jag klara mig lite till. 

 

 

 

Tackar han i det blå där uppe (om han nu finns dvs) för att han gav mig en blixtsnabb häst och ett körkort.