Anledningen är den att idag, min enda lediga skoldag på jätte länge förstördes. Jag tänker inte berätta den andra saken men kan berätta den första och sorgliga (för mig). Nämligen att jag idag tänkte ta och rida Prince i flera timmar. Allt kändes så perfekt, solen sken, klockan var bara 11 och jag hade redan hunnit mocka hos båda hästarna och fixat. Jag lånar Susanna's barocksadel och tränsar Prince med hans favoritbett (kimbelwickett) och hoppar smidigt upp i sadeln. Jag vinkar glatt åt Leif när vi skrittar förbi hans hus, där han sitter och fikar vid fönstret. Jag hör fåglarnas melodi som tyder på vårtecken och tänker på all päls som Prince redan har börjat fälla. Våren 2013 känns så nära och härlig, naturen är underbar.

Dagen kändes helt enkelt så fruktansvärt bra. Tills..

Vi kommer ut mot sandbankerna och tar oss ner i snön mot vägen och ska rida uppför den andra. Jag gör mig beredd för fältsists eftersom jag vet att Prince - som vanligt, kommer att fatta galopp och springa uppför backen. Det är då de händer, jag känner hur mitt svaga vänsterknä börjar krångla. Prince har för bråttom för att få galoppera upp att han inte märker något med min knäppa balans och sits.. Men jag gör. Och jag vet med en stark känsla och tanke att denna ridturen redan nu är förstörd. 

 

Det går inte så värst länge förren vi kommer bort mot Prince's favorit raksträcka. Han vet att om vi rider där på vägen hem så får han chansen att glänsa i sin snabba galopp eller trav längst vägen. Tyvärr så vågar jag inte chansa och ta den vägen hem, rädd för att mitt knä kommer ge mig mer problem och smärta än vad jag redan har. På vägen hem vill jag bara skritta och låta mitt ben få hänga raklångt mot marken, det är då det gör som minst ont.

Prince vill däremot något helt annat, han vet exakt vart vägarna och stigarna hem går, söta pojken. Men det slutar ändå i kaos då han blir för stark och på en sträcka vill sträcka ut i full galopp medans jag får jobba emot, mitt knä fuckar ur i samma veva som Prince gör ett bockskutt ut i luften. Jag lyckades hålla mig kvar i tre bockningar med endast en fot i stigbygeln och mitt vänstra ben hängandes fritt. Våran ridtur varade i cirka en halvtimme, så nu har jag bestämt mig för att så fort jag kan ringa vårdcentralen imorgon och boka tid för att titta upp mitt hemska knä.

Jag har varit livrädd för att våga kolla upp mitt knä, eftersom jag någonstans känner på mig att det drabbar mitt största och viktigaste intresse, om inte min stora passion för just hästar och ridning! Men nu är det dags att ta mod till sig och kolla upp det här, ber till gud om att jag inte måste sluta rida för gott.