Alex, eller Alexandra som hon egentligen heter, min kära bästa vän... Idag åkte hon iväg och det kommer ta ett  heeeeelt år (evigheters evighet) innan jag kan krama om henne igen! :'(  

 

Igår grät ja till och med i bilen efter att ha sagt hejdå, helt sjukt vad känslig jag är / blir vid avsked /hejdån.. Det är så att jag skäms över hur pinsam jag är... Men ni förstår jag har väldigt lätt vid att fästa mig vid personer som jag umgås mycket med, har en bra kontakt med och som jag helt enkelt aldrig vill ska lämna min närhet. Jag känner mig trygg vid dessa som jag vet allt om och som också vet allt om mig.  Alex har jag känt sen lekis-tiden om inte mer..

 

Hon har alltid varit den som funnits där, stöttat och rätt så nära mig.

Hon vet helt enkelt precis allt om mig, och jag detsamma om henne. 

I vilket fall Alex, ta väl hand om dig, ring / skriv så ofta du vill, kan och känner för! Jag kommer alltid att svara och ge dig råd när ungarna gör dig tokig och till det viktigaste av allt: Ha det så BRA!

& glöm bara inte bort mig sen! ;)